Hur man undviker det svåraste - skolmördare och media

Den 20 november 2006. Sebastian Bosse skrev två ord i sin dagbok:
”That´s it!”
Sedan satte han fast sprängladdningarna på kroppen, maskerade sig, tog sitt vapen, gick till Geschwister-skolan och började skjuta omkring sig. Fem människor skadades innan han tog sitt eget liv. Tre dagar tidigare hade han skrivit:
”People will be lying dead on the school ground, the school will be burning out my brain will be blewn out!” (Sic)
Sebastian Bosses dagbok är skriven på tyska, han levde sina arton år i den tyska staden Emsdetten. Men på de sista sidorna växlar han till engelska.
”Sometimes I write shit in english, because I want everybody to understand what the hell I´m talking about.”
Han spelade in sig själv också, hot och hat, utfall och mobbningsminnen, allihop på engelska och la ut filmen på internet.
”They spit on me, they knocked me down, they laughed on me. Now I shoot them. What´s the problem? There is no problem. I can do shoot whoever I want. It´s my life, my gun and I can do with it whatever I want.”
Sedan Sebastian Bosses skolattack för ett halvår sedan, har vi fått ytterligare en mördarmonolog att förhålla oss till; Cho Seung-huis. De är som ett liv i dubbelexponering.
I båda fallen reagerar medievärlden med att söka rationella förklaringar. I Tyskland ledde skolskjutningen till en debatt om dataspelsvåld. Den tyska regeringen har nu föreslagit en lag med syfte att förbjuda datorspel som innehåller våld mot människoliknande figurer. Går förslaget igenom blir spel som t ex Counter-Strike och The Battle for Middle-Earth II olagliga. Efter massmorden i Virginia Tech hamnar de amerikanska vapenlagarna i fokus.
USA:s Secret Service har lagt ner stor möda på att ringa in vad dessa arga tonårsmän har gemensamt och hur ska man kunna urskilja dem innan något händer. Men svaret blir vare sig vapentillgång eller datorspel. Inte heller bakgrund och uppväxt. Några är ensamma, andra har vänner. Vad de däremot har gemensamt är känslan av att stå längst ner i den sociala hierarkin. Och att de tänker ändra på den saken. De är noggranna, systematiska, planerar och skaffar vapen. Ofta talar de om för sin omgivning vad de tänker göra. Skjutandet blir ett försök att justera sin sociala ställning från att vara en ”loser” till att bli en härskare genom våld. Hjalmar Söderberg fångade subtilt tanken redan 1905; ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”
Men det finns flera likheter mellan Sebastian Bosse och Cho Seung-hui. Båda två nämner samma namn; Eric och Dylan, i sina mediala testamenten. Och precis som Eric Harris och Dylan Klebold - mördarna i Columbine Highschool 1999 - och i likhet med Kimveer Gill, en ung man som förra året sköt ihjäl en student och skadade ett tjugotal på ett college i Montreal - ser de till att deras ord blir kvar när de själva tagit sina liv; Harris, Klebold, Gill och Bosse via internet, Cho Seung-hui via en nationell tv-kanal. Massmedia är en del av planen, deras möjlighet till eftermäle och odödlighet. Och det fungerar.
NBC har fått kraftig kritik för hur man hanterade materialet från Virginia Tech-mördaren. Men NBC News vd, Steve Capus, försvarar publiceringen. Ett av hans argument är att alla andra journalister har följt efter.
- Frågan om nyhetsvärdet är passé. Journalisterna står eniga i den här frågan. Det märks på hur de handlar, säger Capus och syftar på att nästan alla nyhetsredaktioner i USA visat Cho Seung-huis mediapaket.
Rätt att publicera för att alla andra gör det? Att erkänna denna förkrossande dumma massmediala logik är stort. Om det är sant betyder det att ingen, inte en enda individ, är beredd att ta ansvar. Konsekvensneutralitet - detta klanglösa ord - är en tes som tycks fastspikad både i redaktionsdörrar och hjärnbark: publicera utan hänsyn till eventuella konsekvenser. Men. Vad händer om vi är en del av en plan - kanske en mördares? Om vi, genom publicerandet, blir en del av en större berättelse; den om de kränktas längtan efter gruvlig hämnd och ett namn för alltid förknippat med blod och mord?
De senaste veckorna har många frågat sig om samma sak skulle kunna hända här. Underlig fråga. Vi vet redan att det finns djupt kränkta unga människor i landets skolor. Vi borde snarare fråga oss - när det händer, när någon av oss får ta emot ett vardagsrumsinspelat testamente från en mördare – hur ska vi då publicera?