katherine´s roomservice

plumpudding

2007-11-18T11:51:00.000-08:00

En omistlig del av en dysfunktionell familjs traditioner kring jul
kristna eller inte
troende eller judar
folk eller blod
vanor eller längtan
- allt det lämnas åt sidan
Någon gång om året är vi samlade av den enkla anledningen att vi är födda ur samma kvinna och vi har själva fött barn; vackra, intelligenta och mindre neurotiska än vi någonsin varit
Den 25 december äter vi plumpudding.

sms

2007-11-18T01:33:00.000-08:00

Kära M, sms:ade jag tillbaka. Tiden och sysslorna. Vad kan man säga om dem, annat än att de fyller oss? Om nätterna rör de sig framför oss i nyskrivna skådespel, alltid några meter bortom räckhåll. Om dagarna driver de oss framåt i handling, styr steg och handrörelser, får oss att vända ansiktet till. Stunderna däremellan ligger vi i dem som spädbarn i baljor, utan att vara säkra på om vi befinner oss i fostervatten eller kvicksand. PS. varför får man bara skicka 343 bokstäver i taget? Kan det göra mig till en bättre skribent? Blir tankarna renare, mer haikuliknande - eller bara torftigare? DS

nyheternas nyhet eller bara stor sorg?

2007-11-16T06:02:00.000-08:00

Fler amerikanska soldater begår självmord när de kommit hem från Irak än de som förlorar livet i kriget enligt statistik som tagits fram av mediebolaget CBS. Varje dag under 2005 tog 17 Irakveteraner livet av sig.

Minst 6 256 militärer som kommit hem från Irak begick självmord i USA 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak.

Minst hälften av soldatsjälvmorden verkar enligt CBS siffror kunna hänföras till kriget. Bland veteranerna ligger andelen självmord på cirka 19-21 personer per 100 000, bland befolkningen som helhet knappt 9 per 100 000.

Enligt CBS är detta första gången en dylik sammanställning av soldatsjälvmord görs.

källaTT

octavio paz

2007-11-14T12:55:00.000-08:00

Ett sädesax är hela vetefältet
En fjäder den levande fågeln som sjunger
En människa av kött och blod är en människa av drömmar
Sanningen är odelbar
Åskan kungör blixtens handlingar
En drömd kvinna förkroppsligar alltid en älskad gestalt
Det sovande träder sprider gröna spådomar
Vattnet talar oavbrutet och upprepar sig aldrig
Vägd på ögonlockets våg är sömnen utan vikt
En kvinnotunga som säger ja till livet
Brer paradisets fågel ut på sina vingar

warum all this black stuff?

2007-11-12T06:20:00.000-08:00

sjöng Kurt Weils melodi Lost in the stars i går
ödslighet, ensamhet, främslingsskap, nordpunkt
är ateist
men rörs ändå av raderna

vännen A fann hans gravsten

jag tror att novembermörkret smugit sig in i mig
trängt sig in genom ögonspringorna
då blir dagarna ett tidsfördriv i väntan på stopp

warum all this black stuff? skrev Ulf Lundell när han var ung
och begåvad
funderar jag på om jag verkligen sysslar med den sortens journalistik som jag
egentligen vill
programmet jag jobbar med nu är sockervadd, roligt att se på, sött, lättihopvispat och uppiggande
men inte förändrar den sakernas tillstånd
och så vill jag skriva men tycker att allt som kommer ut ur
tangenttryckningarna är plattityder

Con toda palabra med Lhasa i örongångarna
susar, dunkar

Andras bloggar

2007-11-11T13:33:00.000-08:00

Lika mycket som jag tycker om att läsa vad Peter Englund skriver på sin, lika förfärliga är de kommentarer som drösar in efter varje inlägg. Men kanske är jag bara en sur räv? Det måste vara en underbart att få omedelbar repons på minsta tanke. Men ve den som försöker bryta koncensus. Jag försökte två gånger, under falsk flagg - erkänner, men fick verbalstryk så det stod härliga till.
Vi och dom, Peter. Vi och dom.

Bodil Malmstens alltid läsvärda, intelligenta Finistére hade en gästbok där en liknande ... devotism? härskade. Finns gästboken kvar? Vet inte. Njuter av hennes citat, ilska, förundran och fotografier.

Hur man undviker det svåraste - skolmördare och media

2007-11-11T06:25:00.000-08:00

Den 20 november 2006. Sebastian Bosse skrev två ord i sin dagbok:
”That´s it!”
Sedan satte han fast sprängladdningarna på kroppen, maskerade sig, tog sitt vapen, gick till Geschwister-skolan och började skjuta omkring sig. Fem människor skadades innan han tog sitt eget liv. Tre dagar tidigare hade han skrivit:
”People will be lying dead on the school ground, the school will be burning out my brain will be blewn out!” (Sic)
Sebastian Bosses dagbok är skriven på tyska, han levde sina arton år i den tyska staden Emsdetten. Men på de sista sidorna växlar han till engelska.
”Sometimes I write shit in english, because I want everybody to understand what the hell I´m talking about.”
Han spelade in sig själv också, hot och hat, utfall och mobbningsminnen, allihop på engelska och la ut filmen på internet.
”They spit on me, they knocked me down, they laughed on me. Now I shoot them. What´s the problem? There is no problem. I can do shoot whoever I want. It´s my life, my gun and I can do with it whatever I want.”
Sedan Sebastian Bosses skolattack för ett halvår sedan, har vi fått ytterligare en mördarmonolog att förhålla oss till; Cho Seung-huis. De är som ett liv i dubbelexponering.
I båda fallen reagerar medievärlden med att söka rationella förklaringar. I Tyskland ledde skolskjutningen till en debatt om dataspelsvåld. Den tyska regeringen har nu föreslagit en lag med syfte att förbjuda datorspel som innehåller våld mot människoliknande figurer. Går förslaget igenom blir spel som t ex Counter-Strike och The Battle for Middle-Earth II olagliga. Efter massmorden i Virginia Tech hamnar de amerikanska vapenlagarna i fokus.
USA:s Secret Service har lagt ner stor möda på att ringa in vad dessa arga tonårsmän har gemensamt och hur ska man kunna urskilja dem innan något händer. Men svaret blir vare sig vapentillgång eller datorspel. Inte heller bakgrund och uppväxt. Några är ensamma, andra har vänner. Vad de däremot har gemensamt är känslan av att stå längst ner i den sociala hierarkin. Och att de tänker ändra på den saken. De är noggranna, systematiska, planerar och skaffar vapen. Ofta talar de om för sin omgivning vad de tänker göra. Skjutandet blir ett försök att justera sin sociala ställning från att vara en ”loser” till att bli en härskare genom våld. Hjalmar Söderberg fångade subtilt tanken redan 1905; ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”
Men det finns flera likheter mellan Sebastian Bosse och Cho Seung-hui. Båda två nämner samma namn; Eric och Dylan, i sina mediala testamenten. Och precis som Eric Harris och Dylan Klebold - mördarna i Columbine Highschool 1999 - och i likhet med Kimveer Gill, en ung man som förra året sköt ihjäl en student och skadade ett tjugotal på ett college i Montreal - ser de till att deras ord blir kvar när de själva tagit sina liv; Harris, Klebold, Gill och Bosse via internet, Cho Seung-hui via en nationell tv-kanal. Massmedia är en del av planen, deras möjlighet till eftermäle och odödlighet. Och det fungerar.
NBC har fått kraftig kritik för hur man hanterade materialet från Virginia Tech-mördaren. Men NBC News vd, Steve Capus, försvarar publiceringen. Ett av hans argument är att alla andra journalister har följt efter.
- Frågan om nyhetsvärdet är passé. Journalisterna står eniga i den här frågan. Det märks på hur de handlar, säger Capus och syftar på att nästan alla nyhetsredaktioner i USA visat Cho Seung-huis mediapaket.
Rätt att publicera för att alla andra gör det? Att erkänna denna förkrossande dumma massmediala logik är stort. Om det är sant betyder det att ingen, inte en enda individ, är beredd att ta ansvar. Konsekvensneutralitet - detta klanglösa ord - är en tes som tycks fastspikad både i redaktionsdörrar och hjärnbark: publicera utan hänsyn till eventuella konsekvenser. Men. Vad händer om vi är en del av en plan - kanske en mördares? Om vi, genom publicerandet, blir en del av en större berättelse; den om de kränktas längtan efter gruvlig hämnd och ett namn för alltid förknippat med blod och mord?
De senaste veckorna har många frågat sig om samma sak skulle kunna hända här. Underlig fråga. Vi vet redan att det finns djupt kränkta unga människor i landets skolor. Vi borde snarare fråga oss - när det händer, när någon av oss får ta emot ett vardagsrumsinspelat testamente från en mördare – hur ska vi då publicera?

en låda grönt

2007-11-11T05:31:00.000-08:00

önskar mer tid, några fler liv, en låda grönt
en hand i vinden för att hejda den
en fot i floden för att känna den
ett steg åt sidan för att se ordentligt
en uppförsbacke om dagen för att
verkligen höra hjärtat slå